Händelserika veckor!

England är en stor marknad för Karibien och Efter Boris Johnsons tal i England och en ny lockdown så avbokade ca 70% av engelska gästerna sin vistelse för Januari, Februari och Mars. En gigantisk ekonomisk smäll för dessa öar som redan har stora problem . Det betyder att hälften av personalen blir sannolikt varslade  och här finns det inga skyddsnät, ingen A kassa eller korttids permitteringar så framtiden får avgöra konsekvensen av detta enorma ekonomiska bortfall.

Vi har dock hittat en nisch som fungerar bättre än vi trodde och våra rum är populära att hyra för längre perioder av piloter från stora privata jets som väntar besked från sina arbetsgivare när och vart dom skall flyga. Även besättningar från stora lyxjakter som behöver 10 dagars karantän har hittat hit. Rummen betalas av arbetsgivarna så här behöver inte prutas vilket gör att intäkterna för januari blir relativt bra och räcker gott och väl för att täcka  våra fasta kostnaderna för januari och februari. 

Vi har inte tagit på oss  massa anställda ännu, vilket underlättar och gör det lättare att få ekonomin att gå ihop.

En tillvaro skall alltid innehålla lite drama och för oss blev det något utöver det vanliga förra helgen. Jag kände mig allmänt trött och vaknade en morgon och kände mig svag och lite illamående, delvis var det kanske för att kvällen innan spenderades på ”Dennis Hideaway ” och det blev nog fler Rom och cola  än planerat.  Jag är observant på kroppens signaler efter  att ha opererat in Stents i två artärer för tre år sedan och därför tog jag och Margit båten till sjukhuset på Union Island för ett EKG prov och  kolla att allt var ok.

Sjukhuset som byggts på den bästa tomten på hela ön har en bedårande utsikt över Grenadinerna. Men ack i vilket dåligt skick. Efter mycket krångel lyckades dom få fart på en gammal EKG maskin och provet gjordes. Det finns en doktor på ön så fick vi vänta någon timma på att han kom, en mycket trevlig och sofistikerad man, Dr Malcolm Grant med ett förflutet som läkare i Barbados, en ö som är känd för bra sjukvård.

Han berättade att han hjälpte regeringen att försöka förbättra sjukvården i Södra Grenadinerna och beklagade sig över att sjukhusets utrustning inte fungerade som den skulle, ingen hjärtstartare fanns på hela ön och EKG apparaten gammal  och gick på sista versen och när han läste av diagrammen tyckte han sig se att något inte stämde så han remitterade mig till  St Vincent som är det sjukhus i landet som har en fungerande verksamhet. Vi valde att ta snabbfärjan på eftermiddagen kl 15.30 och 2 timmar senare  anlände vi till Kingstown där vi tog en Taxi till sjukhuset.  Vid ankomst blev jag inskriven som akutpatient och nu började cirkusen. Ingen hade tid att ta hand om mig och efter drygt en timma lyckades dom hitta en EKG Maskin men ingen som kunde sköta den, efter mycket om och men så kom  en kraftfull sjuksyster och löste problemet, pappret skrevs ut men ingen på plats som kunde analysera resultatet, två blodprov togs men tyvärr hade labbet mycket att göra så något resultat kunde vi inte få förrän om tidigast 6 timmar. Men för säkerhets skull fick jag ligga i ett rum på akuten som jag delade med två andra män. En maskin som mätte blodtryck, puls och  syre kopplades på men den fungerade inget vidare och pep hela tiden. Ingen verkade bry sig om oss  men efter en dryg timma kom det massor av folk springande, kopplade bort maskinerna i akutsalen på oss alla och ryckte upp oss ur sängarna, själv blev jag flyttad till en stol mitt i lokalen. Skrik och skrän hördes och tre stycken skottskadade kom in med ambulanser och fick våra platser. Ingen hejd på kaoset som uppstod och vi satt mitt i det. Rena skräckfilmen om man är rädd för sjukhus,  Dom skottskadade överlevde och timmarna därefter var surrealistiska. Mitt i natten  blev jag dock inlagd på en sal för övervakning, salen som var delad i två avdelningar hade ca  25 platser, där låg gubbar som fått stroke eller andra allvarliga sjukdomar, många hade dropp, några kunde inte kommunicera och alla var allmänt riktigt dåliga, man hörde klart och tydligt vad som sades om patienterna, anhöriga kom och gick och en bredvid mig avled av sviterna efter sin stroke och fördes bort ur rummet. Standarden var under all kritik, toaletter utan toapapper, trasiga handfat, inga speglar o.s.v. En städerska väckte mig ur sömnen då hon kraftfullt sopade under sängen mitt i natten, tror hon jagade en råtta om inte så var det ett nytt sätt att städa på.  Men någonstans har dom en ordning som fungerar.  Efter 38 timmar blev jag utskriven. Slutsatsen var att jag haft ett mindre kärlkramps anfall men inga skador, dock en varning att sköta sin diet, vikt och leva ett hälsosammare liv.

Det som ofta slår oss när vi lever i denna jämfört med Sverige kaotiska  tillvaro, är att det finns egentligen ingen som helst klar struktur, ingen organiserad MSB, myndighet för samhällsskydd och beredskap, utan man gör det som krävs för att  få det att fungera för stunden.

Människorna präglar samhället och överlevnadsinstinkten gör att det sjuder av liv överallt trots den extrema fattigdomen jämfört med svenska mått. Tänk er själva att dom flesta tjänar inte mer än ca 3000 kronor i månaden och jobbar 48 timmar i veckan.

Och mitt i detta kaos finns det  en livsglädje som vi inte kommer i närheten av i den civiliserade världen och trots fattigdomen en struktur som får samhället att fungera.

Coronan har nu fått fotfäste även i St Vincent, över 90 positiva fall på tre veckor har gjort att restriktionerna har stärkts omgående, När vi var i St Vincent så hade  90% av alla masker på sig och vart man än kommer står det vakter med handtvål och man kommer inte in i butikerna utan att tvätta händerna. Skräcken sprider sig som en eld och Premiärministern försöker lugna ner befolkningen genom TV framträdanden att faran inte är så allvarlig.

Vi har att göra hela tiden, byggjobbarna är tillbaks efter sin tre veckors långa ledighet, nu har vi 7 stycken som jobbar för fullt med underhåll.

Just nu är klimatet som bäst man fryser aldrig och svettas sällan, luften och vattnet kristallklart och vi är mycket glada att vara här i  solen och värmen och mitt i allt arbete njuter vi av tillvaron. Samtidigt lider vi enormt med alla våra kollegor som försöker driva restaurang i Sverige, måste vara mer eller mindre omöjligt att få det att gå runt och vi hoppas Magda med sällskap tar tag i de stöd som krävs för att undvika alltför många konkurser. Vi skänker en Ros till Falkenbergs kommun som försöker hjälpa till med det dom kan, det är viktigt att näringen har ett liv efter denna hemska pandemi.

Lars och Margit